Den 5 Juni, för två dagar sen, gick jag upp klockan 05.00 och jag kände mig glad men samtidigt osäker och lite sorgsen. Detta var ju trots allt denna dag som jag skulle lämna tryggheten och den skola jag gått på i 3 år. Tänk... på denna skola har jag vistats i princip varje dag i 3 hela år, och visst har jag trivts. Ibland har det varit sjukt jobbigt med läxor, prov, arbeten osv. Jag har hela tiden sagt att "fan vad skönt det hade varit att slippa det", något jag kan förstå men ändå inte. Jag antar att man inte förstår vad man har föränn man förlorat det. På Österänggymnasiet träffade jag min älskade pojkvän och två av mina bästa vänner. Jag har ju också stiftat bekantskap med många andra människor, och det har man ju alltid nytta av.

När jag vaknade klockan 05 den 5 Juni så kunde jag verkligen inte förstå att den dag som jag väntat på i över 3 år, äntligen hade kommit. Solen sken och jag kände verkligen att detta skulle bli en riktigt bra dag. Jag tog på mig min klänning som legat där på mitt rum hur länge som helst och fått mig att längta ännu mer. Jag tog även på mig mina smycken och därmed min ring där det står ingraverat 5/6 2008. Det ringde på dörren och där stod min pappa med kameran i högsta hugg. Jag tog på mig min studentmössa och tänkte "nu är det på riktigt".



Vi satte oss i bilen och körde till Caroline för att hämta upp henne. Sedan körde vi till Tivoliparken med champagneglaset i högsta hugg. Väl där möttes vi av några personer från klassen Sp3a, klassen som man tillhört i 3 hela år. Tivoliparken var full av lyckliga studenter och det var så jävla kul att vara en av dem. I hur många år som helst har man gått runt och tittat när alla andra tagit studenten och nu helt plötsligt var man själv där... det var en sjuk känsla må jag säga.



Vi samlades i skolan klockan 10 för att ha en liten avslutning i aulan. Vi sjöng studentsången och den blomstertid nu kommer. En känsla som jag inte kan beskriva infann sig hos mig... en känsla av både glädje, sorg och saknad.



Efter avslutningen i aulan träffade våra mentorer Carsten Kofoed och Gunilla Hägg för att säga hejdå och få våra betyg. Då kunde jag int hålla tårarna tillbaka, känslig som jag är. Inte många torra ögon där inte.
Vad gäller betygen är jag faktiskt nöjd... jag har gjort vad jag kunnat och är oerhört stolt över mig själv.



Efter samlingen var det dags att äta "den sista måltiden" tillsammans på Bar-B-Ko. Det var jävligt gott :) Sedan åkte vi tillbaka till skolan för att åter igen samlas i aulan. Vi tränade på studentsången vilket var jävligt välbehövligt :)


Sedan kom den långa väntan... vi ställde oss klassvis för att vänta på att springa ut... jag lovar, när vi stod längst fram och väntade på trumslagen har mitt hjärta aldrig slagit så fort och jag har aldrig varit så glad som då, aldrig.
Sen sprang vi ut och jag stod givetvis längst fram på scenen. Jag har nog aldrig sjungit så falskt faktiskt, haha ;)
Träffade därefter mamma, pappa och alla andra för att ta kort, få en massa blommor och sånt. Sen gick vi på släpet och åkte runt i stan. Det var sjukt skoj :) Jag och Carro åkte sedan ferarri hem till mig :) Det var också riktigt roligt. Alla bara pekade haha :)



Efter mat med släkt och vänner så var det dags för utgång. Det var superduper roligt :) Kom hem vid 03.45 och då var det fortfarande en massa fulla människor hemma hos mig. AC/DC spelades på högsta volym och det blev lite luftgitarr för min del innan det var dags att "krypa till kojs" och sedan somna intill sin älskade pojkvän och känna sig lyckligare än någonsin!



Tack till alla som firade min student och gjorde denna dag till den bästa i mitt liv. Tack till mamma, pappa, Patrik & Eva som fixat allt till mig. Tack till alla på Österänggymnasiet för 3 härliga år och framförallt... tack till alla i Sp3a.
Ja, nu är allt över. Nu väntas en härlig sommar med (förhoppningsvis) varma sommardagar tillsammans med nära och kära. Livet kunde varit värre... det kunde faktiskt inte varit bättre.