Svetten rinner, du mår illa, vill kräkas men ändå är du så jävla taggad. Du springer fortare och fortare och du har sjukt mycket krafter kvar trots att det känns som du sprungit i en evighet. Det är en konstig känsla. Det kryper i benen och mjölksyran är värre än någonsin. Du ser målet, du springer så fort och det gör så ont att du bara vill skrika.

Sen är du framme, all smärta bara försvinner.
Du känner dig oslagbar och odödlig..

Det finns INGET som är skönare än det.