Pratade med Micca nyss om hur kasst man ibland blir behandlad. Man förväntas hela tiden vara en perfekt vän som alltid ställer upp hit och dit, alltid finns där när det är jobbigt osv. Varför ska man göra det när man inte får något tillbaka?

Jag menar hela grejen... sitta uppe på nätterna och lyssna på vänners problem, åka hem från skolan för att man tror personen i fråga ska ta livet av sig av sorg, ödsla tid på att vara irriterad på personer som gör sina vänner illa och framför allt; ödsla tid på att ställa upp och sen inte få ett skit tillbaka. Jag förstår inte hur vissa människor är funtade ärligt talat.

Vissa människor alltså... som jag faktiskt tycker om men som jag även är grymt irriterad på. Det är hela tiden snack om att "vi måste ses snart" och blablabla men händer det något? Nej...

Sen har vi pojkvänssyndromet. SKAFFA ETT LIV! Herregud måste man vara med sin jävla pojkvän hela tiden? Jag har flera vänner för tillfäller som lider av detta tillstånd. Visst... de första månaden i förhållandet.. full förståelse, jag har varit där också. Men kom igen.. hur kul tror ni det är när det bara är pojkvännen som existerar för den andra? Då är det inte kul att vara en vän, det ska jag säga er...

Nej en jävla skärpning för vissa av er.
Ni vet vilka ni är.

Det är tur att jag har Micca så jag åtminstone har en ömsesidig vänskapsrelation i mitt liv.