Tankar stör mig. De stör mig själv. Tankar om mig själv och tankar om andra. De om mig själv tar över och förintar mig sakta. Sakta säger de till mig att jag är värdelös. Jag är en i mängden, en syndare. De säger att jag är en dålig människa, ett svin rent ut sagt. Jag är en människa som bara gör andra människor ledsna. Det är som om någon ständigt frågar mig varför jag är här. Vad gör jag här? Tänker att... ja, någon gång finner jag meningen. Meningen med min egen existens. Jag vet inte vad jag gör här eller varför jag ens skriver detta. Jag tänker inte ens när jag skriver, det är som om det var självklart, som om det redan stod nedskrivet i min hjärna.

Inte en dag går det. Inte en endaste dag utan tårar.