Det har framkommit att några personer i min umgängeskrets (eller ja, framförallt i min pojkväns umgängeskrets) tycker att jag är otrevlig, ofta irriterad, sur, förbannad och barnslig. De säger, enligt min pojkvän, att jag nästan alltid verkar pissed off och att jag behandlar min pojkvän orättvist. För det första förstår jag inte riktigt exakt hur de menar med sur och förbannad. När jag träffar dessa människor så hälsar jag på de, frågar hur läget är osv. som man alltid gör när man träffar någon man känner. Däremot kanske vi inte alltid har värsta ingående konversationerna. Eftersom att jag inte vill vara en flickvän som ständigt tränger mig på så kanske jag ibland håller mig lite i bakgrunden och låter min pojkvän och hans vänner umgås i fred. Är det det ni menar med sur? Eller, jag fattar inte? Och visst, ibland bråkar jag och Dagge, precis som alla andra par gör. Jag försöker ofta att inte konfrontera honom med vissa saker när hans vänner är närvarande. Det är väldigt sällan jag inte lyckas undvika det. Det har endast hänt ett fåtal gånger.

En del av dessa människor har uppfattningen att jag och Dagge bråkar väldigt mycket och att JAG är den som ständigt startar bråk vilket då är anledningen till att vi bråkar. För det första så bråkar jag och Dagge inte mer än vad några andra par gör, inte enligt mina erfarenheter i alla fall. För det andra så är det klart att ni killar anser att det är JAG som är grundanledningen till bråken och att JAG är den som borde ta och coola ner några grader. Detta eftersom... ja, tycker ni inte att ni är aningen partiska i detta? Ni får ju bara höra hans version. Jag kanske ser det på ett helt annat sätt. Eftersom ni ägnar er åt att gå bakom ryggen på mig genom att endast snacka om mig som den dåliga och hemska människa jag är när jag inte är närvarande. SAY IT TO MY FACE!

En annan sak är att jag skulle vara grymt svartsjuk. Ja, jag är svartsjuk. Kanske lite mer svartsjuk än vad många andra är. Jag förnekar inte det, för så är det. Anledningen däremot har ni aldrig förbarmat er över. Det kanske ni skulle ta och göra innan ni sitter där med armarna i kors? Jo, det är sant att jag blev tillsammans med Dagge när jag var 16. Vissa tror att han är den enda jag har haft. FEL. Jag har haft många andra "pojkvänner" om man nu kan kalla de så. Jag har haft 3 "riktiga" pojkvänner innan Dagge. Eller inte riktiga om man jämför med mitt nuvarande... men några som är mer riktiga än vissa andra. Samtliga var otrogna, två av de var våldsamma.

Jag försöker inte få er att tycka synd om mig, jag behöver inget medlidande. Jag tycker inte synd om mig men anledningarna till att jag inte litar på någon... väldigt få iallafall... allra minst killar finns faktiskt där. Inget medlidande som sagt, men kanske en gnutta förståelse.

Jag har perioder där jag mår riktigt riktigt dåligt och det av flera olika anledningar, ovanstående berättelser är några av dem. Jag har lärt mig att hata mig själv och inte lite på någon. Mitt mål här i livet är att övervinna mina hjärnspöken som säger att jag är värdelös, feg och dum i huvudet. Jag hoppas innerligt att jag uppnår detta, någon gång. Dock behöver jag lite hjälp på vägen. Uppriktighet och ärlighet hjälper mig. Därför har jag valt att skriva detta.

Tack på förhand.
Filippa