Under en perios i mitt liv hade jag en relation med en man som älskade tjejer. Ja, tjejer ni vet... det kvittade vilken tjej det var. Bara hon hade bröst så var han där. Det kvittade om hon var lång, kort, tjock, smal, snygg, ful... för honom var det ett måste, att ständigt hitta nya tjejer. Att jag var hans "officiella" spelade mindre roll. Även fast han såg mig gråta mer än vad någon annan människa på jorden fått se så verkade han aldrig bry sig. Att han ständigt kom hem och luktade tjejparfym och hade snuskiga meddelanden i sin telefon från andra tjejer var något utav det jävligaste att gå igenom.

Det jävligaste var en gång när jag kom på min egen tjejkompis med honom. Detta kom jag på då han inte hade radderat skickade meddelanden i mobilen.

Allt detta jävla helvete rent ut sagt har lett till att jag inte litar på någon vilken skapar ett helvete på jorden för alla som finns i mitt umgänge.

I mitt nuvarande förhållande finns det inget som heter tillit. Även fast jag älskar honom och vet att han innerst inne älskar mig så tror jag aldrig att vi kommer lita på varandra till 100 %. Det känns så jävla fel att behöva utsätta någon annan för en massa trubbel för att jag en gång i mitt liv valde fel kille.

Detta har tagit fruktansvärt hårt på mig och det har sänkt min livskvalité med en sisådär 99 %. Denna killen sa att han älskade mig och just i de stunderna så trodde jag faktiskt på honom. De stunderna verkade sudda över alla de stunderna då tårar fullkomligt sprutade ut ur mina ögon. Att gråta mer än vad man ler är inget jag ens önskar min värsta fiende. De dagar då jag faktiskt funderade på att ta mitt liv blev tätare och tätare, tills jag en dag bestämde mig för att gå min egen väg. Den dagen bestämde jag mig för att ALDRIG såra någon jag älskar, för jag vet hur fruktansvärt det är att bli det.

Nu har jag gjort det ändå. Och jag lovar... det kunde inte känts värre.
Det kan aldrig kännas värre än såhär.