Hösten... och vad kommer då... jo, nedstämdheten. HATAR HÖSTEN. Och just nu hatar jag det mesta... inte bara det här kalla och mörka äckelvädret.

Jo, utan jag känner mig fet, skabbig och misslyckad.
Misslyckad för att jag typ är den enda som inte kommit någonstans. Misslyckad för att jag inte är något mer än en fattig student.

Som när jag och Micca pratade om barn, giftermål m.m. Jag borde bli glad för de som önskar sig barn och skaffar det. Men istället blir jag bara förbannad på mig själv, för att jag själv inte kommit så långt. Det är inte det att jag aldrig kommer gifta mig eller skaffa barn utan det är för att jag inte känner mig redo för det. Nästa vecka har vi varit tillsammans i 4 år och vi bor inte ens tillsammans. Och folk som varit tillsammans i 1-2 år gifter sig, skaffar barn, skaffar hus. Är det oss det är fel på?

Som sagt jag borde bli glad för alla som är lyckliga och som kommit någonstans i sitt liv. Men istället blir jag bara ledsen. Orkar inte ens gå in i en guldsmedsaffär längre, pallar inte se några barnvagnar. Och det fula är att det är inte för att jag inte kan få det.... utan för att jag känner att jag borde vilja det.

Jävla skitliv.