Godkväll, och förlåt för min extrema bloggtorka. Måste varit det längsta uppehållet jag någonsin haft. Vad har hänt då? Jo, nämligen skola i massor samt träning. Min pojkvän har flyttat så det har varit mycket att fixa med det också. Min dator är på lagning, för 100000 gången, så även detta är en bakomliggande orsak.

Fest har det också blivit en hel del av. Det är märkligt det där... ju mer man festar desto mer sugen är man på det. Det går 2 dagar efter en rejäl baksmälla sen vill jag vara på det igen. Läste en undersökning som visade att om kvinnor dricker mer än 3 dl starksprit över 37 % per vecka, så ligger de i riskzonen för alkoholism. Jag lyckas alltid jag. Jag festade igår, mådde skit imorse, stack till jobbet, käkade och nu är jag sjukt sugen på fest igen. How come?!

Vad är det som gör att man under en kort period är nöjd med sitt liv för att sedan komma in i en period då allt är åt helvete? Just nu är jag inne i en period där allt, verkligen allt jävlas med mig. Egentligen är nog allt som vanligt... men det är just att det inte händer något som gör mig galen. Galen av avund på alla lyckliga människor. Människor som har en familj att komma hem till varje dag, människor som kunnat forma sitt eget liv precis som de vill, människor som hela tiden utvecklas. Jag står och stampar på samma fläck som jag gjorde för ett år sedan... luck just don't like me.

Egentligen borde jag vara full alltid för att vara 100 % lycklig. Jisses, jag och mina djupa samtal på fyllan. Men det är väl då all sanning kommer fram? Allt som finns i huvudet som inte riktigt vill komma ut p.g.a alla spärrar... p.g.a den anledningen att allt kan missuppfattas...

Tillexempel satt jag och jämförde mitt förra liv med mitt nuvarande. När man var yngre hade man 30.000 vänner som man hängde rundor med och som man tyckte att man älskade. Så fort man träffade en kille så älskade man honom ööööver allt annat. Nu är det inte så. Inte ens i närheten. Man har sina närmaste vänner. Vänner som man kan berätta allt för och som man verkligen älskar. Kärleken till dem är obeskrivlig. Den är så tydlig att den nästan går att ta på. sen har man vänner som man tycker skitmycket om men som man inte kommit lika nära. Kärlek skulle vara överdrivetatt säga. Eller jo... en slags kärlek, men inte lika stark... Sen har man vänner man festar med som mest är roliga att vara med. Givetvis så finns det de vänner som man känner men inte umgås med... sen finns det bekanta. Jag har funderat över vad som krävs hos en människa för att jag ska älska de som vän. Det är personkemi först och främst. Det är få människor jag klickar med... men när det händer så vet man det direkt. För mig räcker det med 10 minuter för att veta om jag klickar med någon. Det har hänt mellan mig och mina bästa vänner.

Vet inte ens varför jag sitter och skriver det här. Jag antar att jag behöver ventilera. Sammanfattningsvis.... jag tycker allt suger just nu. Jag behöver mer tid med människorna jag älskar. Orkar inte vara själv. Orkar inte med mitt eget beteende.

Jag vill gå ut skolan, jobba istället för att gå i skolan med ett yrke som jag verkligen brinner för. Sen vill jag gifta mig, skaffa barn och hus. Jag vill känna att det finns något att leva för.

Well, jag lovade er Aiya Napabilder:



   

   

   

   

   

   

   

     

     

     



 

Oförglömlig resa. I love you guys!