Talkin' shit... or not..
Snackade med en läkare idag om mina problem och åkommor. Nu de senaste månaderna har jag haft "restless legs" som innebär en krypande och stickande känsla som gör att man har svårt att sitta stilla. Det är en känsla som gör att man bara vill stampa fötterna hårt i golvet. Detta har medfört stora sömnbesvär. Samtidigt som detta så känner jag en ständig oro som ibland, oftast på kvällen förstärks till ångest. Detta ger mig hjärtklappningar och huvudvärk.
Mer ofta känns det som att livet inte har någon mening - att livet rullar på men jag står stilla. Jag blir stressad av min egen tillvaro, eftersom det känns som jag aldrig åstadkommer någonting. Ångest är en diffus känsla, men det jag vet är att den är fruktansvärd. Känns som att jag står och stampar på samma jävla punkt hela tiden, medan alla andras liv verkar vara något jag inte ens kan drömma om.
Varför vet jag inte... jag har ju trots allt alla förutsättningar till ett utomordentligt liv. Men nej... känslan vill aldrig försvinna. Visst har jag bättre och sämre dagar, men det är ju fullt normalt. Dock säger det mig att det inte är normalt att ha dessa känslor så pass ofta som jag har.
Det jag skulle komma till... jo jag pratade med en läkare idag om mina problem. Jag tog upp mina "restless legs" för henne och hon frågade hur jag kände mig annars, lite hur min vardag ser ut osv. Hon ställde en massa frågor och diagnostiserade mig mer eller mindre som "generaliserad ångest" och gav mig rådet att kontakta min husläkare. Om jag nu tar mig mod till detta imorgon... vad ska jag då säga? "Hej, jag tror jag har ångest?". Eller?
FAN jag vet varken ut eller in. Någonstans anade jag väl att mina problem i benen var psykiskt... men man tänker ju som vanligt...: "Det händer aldrig mig". Nej vi Svenssons ska vara duktiga, stresståliga och kunna hantera det ena problemet efter det andra.
Men någon gång tar det stopp. Och det har det gjort för mig.
Kommentarer
Trackback
