Natten var hemsk. Var ute och gick till klockan 04 och stack nästan direkt till jobbet. Hade sån ångest att jag inte vågade gå hem. Sätter jag mig ner någonstans eller lägger mig i sängen utan att ha något att göra... då är det kört. Men det var kört i vilket fall som helst den natten. Den var den värsta på mycket mycket länge.

Tänkte väl mest på det förflutna, men även på framtiden. Allt fint som var som jag inte har chansen att få uppleva igen. Inte nu åtminstonde. Tryggheten. Den villkorslösa kärleken. Att alltid ha någon vid min sida, dag som natt. Att ha någon där på kvällarna eftersom kvällarna är som värst. Att sova bredvid någon. Ha någon att krama om när ångesten smyger sig på. Då är allting bra. Jag har inte chansen till det just nu och jag mår väldigt väldigt dåligt av det. Jag saknar friheten, spontaniteten och som sagt... tryggheten. Att han har sett alla mina värsta sidor, vi har gått igenom de största kriserna tillsammans och tagit oss igenom det. Egentligen var det ju som att snubbla på mållinjen... just i den stund när jag insåg att det knappast kan bli värre, då orkade jag inte längre... och gav upp. Jag gav upp för min egen skull, men även för hans... vem vill vara tillsammans med en olycklig människa?

Hur ska framtiden bli? Kommer jag någonsin få uppleva total lycka och trygghet samtidigt? Jag vet inte. Just nu känns det mest som om jag kommer dö ensam.

Och även om jag på allvar funderade på att bara avsluta mitt liv den natten... så vet jag att livet kan vara vackert ibland... men det är väldigt långt iväg just nu. Så långt borta... Jag behöver något stabilt nu, en vägg att luta mig emot.

Jag tycker om dig... verkligen. Jag vill spola fram tiden tills den tid då du och jag kan umgås som vänner, prata om livet som de goda vänner vi faktiskt är. Vi betyder mycket för varandra, alldeles för mycket för att bara kasta bort det. I 5 år fanns vi där för varandra... så varför sluta nu?

Jag vill bara att allt ska ordna sig och bli bra igen... låt tiden gå nu...