Hela lördagen ägnades åt flytt, IKEA och sådär. Kom väl hem igår vid halv elva och då stack jag direkt till Micca. Hur känns det nu då när min pojkvän flyttat? Jag ska inte ljuga. Det känns förjävligt. För mig känns det helt fel. Det känns som vi gjort slut. Helt fel ordning det här. Ja visst, jag visste att det skulle bli såhär och jag är såklart tacksam över att ha honom så nära som han faktiskt är (i jämförelse med Göteborg vill säga...) men... jag hatar att vara ensam, jag hatar att sova ensam.

Sova ensam är nästan det värsta. Såklart för att jag då känner mig ensam... men även för min tinnitus. Tog nog mer än 1 timme innan jag somnade igårkväll för att jag låg och lyssnade på pipet där inne. När jag sover med någon så hör jag den personens andetag och koncentrerar mig på dem tills jag somnar, vilket ibland inte tar mer än några sekunder. Skönt!

Ja, kalla mig patetisk eller vad ni vill. Men i över 5 år har jag knappt sovit själv en enda natt. Senast jag sov själv en period var mellan detta förhållandet och mitt förra, dvs. nu i somras. Då var jag ledsen, förvirrad och kände att jag nästan bara ville dö. Inga roliga minnen alls. Verkligen näradödenupplevelse. Jag hade sån ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Innan dess... jag då var det för över 5 år sedan innan jag gick in i ett seriöst förhållande. Då var jag 15 år, förvirrad och var upptagen med tankar på hur jag skulle överleva nästa dag.

Nej... låt tiden spolas fram tills jag blir sambo igen, tack. Om det nu någonsin kommer hända. Känns lite som att jag försuttit min chans där ;P

Vad som är positivt är att jag kan börja bo hos min pappa igen. Gillas! Idag blir det en shoppingrunda med honom på stan :)

Kram
//Ippa