När du en gång blivit sårad så är du livrädd för att bli det igen. Det är som att gå ut på tunn is igen när den en gång tidigare brustit. Du vill inte göra det, du är livrädd för att göra det... men du gör det ändå... eftersom det faktiskt kan finnas något som är bra för dig där på andra sidan. Du vill inte generalisera... men har du en gång gått igenom isen... så är du rädd för alla frusna sjöar och hav, inte enbart den som brast för dig. Hjärnan fungerar så. Den generaliserar. Hur orättvist det än låter och hur orättvist du än tycker att det är... så är det så det fungerar.

När sedan flera isar brustit under dina fötter så börjar du fundera över om felet ligger hos dig. Detta gör att du analyserar allting grundligt, in i minsta detalj. Hur gjorde jag? Kunde jag gjort annorlunda? Vad gjorde jag för fel?

Till slut börjar du tvivla på dig själv, ogilla dig själv för att senare hata dig själv. Hata dig själv för att ingen kan älska dig. Är det ovärt att hoppas på en ömsesidig och evig tvåsamhet? Är polygami det enda som existerar?

Man börjar undra hur det ligget till egentligen...