Tusentals timmar har jag suttit hemma hos dig och gråtit. När han gav sig på mig var det alltid till dig jag åkte. Jag litade på dig och jag skulle till och med kalla dig en av mina bästa vänner. Du och jag pratade om hur jag skulle gå tillväga för att undvika både hans fysiska och psykiska påfrestningar. Han knäckte mig totalt, du vet det. Du om någon vet om det. Jag tror faktiskt det är bara du som vet hur jävla dåligt jag mådde och hur mycket det har påverkat mitt liv, mestadels negativt men inte enbart. Du VET att jag har svårt att lita på människor. Tror du att du gjort det bättre genom detta?

Jag trodde jag skulle kunna lita på folk med åren... men nej, mina tillitsproblem blir bara värre och värre.
Sveket är det värsta av allt.

Jag kan säga till dig att jag aldrig mer kommer lita på dig, och jag kommer förmodligen aldrig prata med dig heller. Dina bortförklaringar håller inte någonstans.

Det är JAG som går rakryggad ur det här. Jag har inte gjort endaste fel, eller ja... jag litade på dig. Det var fel. Men jag lär mig med åren, som det så fint heter.