Då är man ensam hemma, igen! Stannade hemma för att vara schysst och det var tacken att bli lämnad ensam hemma. Känner mig som en riktigt värdefull människa! :)

Jag är så jävla kluven. I ena sekunden är jag i paradiset, här med världens underbaraste människa som jag älskar över allt annat... för att i den andra känna mig som en påse sopor, som något katten släpat in. Jag sitter och funderar på om jag inte är värd mer än såhär... jag tycker nog det...

Försöker att inte vara en surkärring... försöker att ha överseende och inte bråka... men jag är jag och jag har lovat mig själv att aldrig mer ta någon skit. Jag gör det bara inte. För jag värnar om mig själv mer än så.

Rädd för att inte orka, rädd för att bli lämnad, igen. Rädd för att bli en nummer 2 ännu en gång som sist. FAN JAG VILL INTE. Varför kan det inte alltid vara sådär underbart?

Jag antar att livet inte alls är särskilt underbart. Men trots allt skit så finns det fler ljusglimtar än förr, fler saker att se fram emot. Om det vore igår vill säga... idag är en dålig dag.

Idag känns det som jag kommer dö ensam.