Vill vara glad, vill vara positiv, lycklig och ständigt redo och på alerten. Men jag är inte det. Never will. Inte till 100 %.

Det där jävla syndromet tar kål på mig idag.

Vill vara den där tjejen som ständigt har ett leende på läpparna. Jag vill verkligen. Men jag kan inte. Vill vara någon som jag inte är.

Att ena dagen nästan vara där... för att den andra dagen vara djupt ner i helvetet. Det hör till. Jag vill bara vara någon som alla tänker "wow, vilket livsglädje och energi... och sen vilket leende".

Far far away, särskilt efter kvällens telefonsamtal. Vad fan har jag gjort dig?