Jag har länge funderat på det här med svartsjuka, vad det grundar sig i. Det grundar sig i otrygghet och i en känsla av att inte riktigt räcka till. I mitt förrra förhållande var jag konstant svartsjuk. Bara han snackade med en tjej kände jag mig fruktansvärt liten. I mitt nya förhållande är acceptansen mycket större. Nu finns det nästan inga gränser alls. Jag sa NÄSTAN nu Y! ;) Hur drar vi denna slutsats? Jo, att nu för tiden känner jag mig uppskattad och älskad. Jag har insett att det är JAG och ingen annan. Sen är ju personligheterna på de olika killarna som dag och natt. Finns det en naturlig personlighet som innebär att vara snäll mot människor och kanske till och med lite flörtig, då vet jag att avsikten är god. Finns det däremot ingen som personlighet, ja då kan man ju börja undra varför ens kille går runt och är så jäkla snäll mot andra tjejer. 

Jag har alltid stått för att killar och tjejer aldrig kan vara till 100 % vänner. Jag har börjat ändra uppfattning, men för mig stämmer det verkligen och kommer nog alltid göra. Jag hade en killkompis... och se hur det gick ;)

Herregud vad mycket lättare allting är nu.

Jag kommer nog alltid vara en gnutta misstänksam av mig och det har jag bara en människa att tacka för. Men jag är verkligen glad för att detta har förbättrats, det är en oerhört stor vinst för mig. Väldigt mycket energi gick åt till det innan. Nu kan jag koncentrera mig på att vara kär och glädjas åt min fina pojkvän 24/7 istället.

Jealous!?
//Ippa