Igår var hemskt. Jag kunde inte andas. Jag fick stanna bilen mitt på vägen och vänta på att köra vidare tills jag återfått andan igen. Det är inte första gången det händer. Men en sak är säker... man är helt övertygad om att man ska dö vid det tillfället.

Smärta är subjektiv, även psykisk sådan. Jag har en empatisk förmåga. Jag kan sätta mig in i andra människors situation. För min egen del vet jag aldrig vad jag ska berätta och vad jag inte ska förtälja. Oftast är jag väldigt öppen och väljer mina ord väl.

Allt är från dag till dag. Det har varit bra länge nu, nästan känts som om jag var i himlen. Men vad jag också vet, och vad jag väntat på, är att allt en dag ska bli tusen gånger värre än sist. Som en hård käftsmäll som kommer när man minst anar det.

Jag har inte det värst i världen. Jag har mött människor som fått diagnoser där de har mindre än 6 månader kvar att leva. Folk som i många fall är otroligt positiva och trots smärta och sorg ser varje dag som en gåva. För varje dag är en gåva, men för att uppskatta dem måste man vara nere i skiten ibland.

Jag tror inte jag är ensam om det här och som jag sa innan... så mår jag inte sämst i världen. Jag har ett väldigt bra liv, ett liv som innehåller mycket kärlek. Men psykisk hälsa är en subjektiv upplevelse... och även om det finns folk som varit i samma situation någon gång... så kan de aldrig säga exakt hur jag mår just nu.

Jag ser fram emot en fri helg med vänner och pojkvän. Det får mig säkert att må bättre. Den bästa medicinen <3