Tidiga förhållanden har man för erfarenheternas skull. De är nödvändiga, annars vet man inte vad man eftersöker hos en framtida make/fru. Man måste lära sig älska så att man kan älska igen. Jag har älskat som en galning. "Waste of time" tyckte jag när det tog slut, men nej... jag är ack så tacksam. Det låter hemskt, som att jag utnyttjat någon men så är det inte. Det finns personer i mitt förflutna som jag alltid kommer tänka på och bli varm inombords, inte på grund av kärlek utan på grund av minnen, fina stunder och fina ord. Jag har lärt mig att älska väldigt tidigt. Jag har lärt mig vad som är okej och var mina gränser går. Allt dåligt har jag glömt. Jag är inte bitter och jag har inga tankar på hämnd.

Jag och min kära har alltid haft "en grej" för varandra. Varit vänner, varit kära, varit nära och långt bort. Så olika men ändå personkemi x 1000. Vi har bråkat, sagt "jag älskar dig" och sagt "jag hatar dig". Ibland har vi pratat 8 timmar varje dag, för att en period senare inte hört av varandra på flera månader. Det är fint... att inte behöva höras på så länge men ändå veta var man har varandra. Vi har varit med om alla våra bra och alla våra dåliga sidor. Det finns faktiskt inga ord för vad man kan känna för en människa. Det är fantastiskt men samtidigt läskigt. Jag har faktiskt fått en bild av vad en soulmate är.

När jag läser vad jag själv skrivit i detta inlägg så kan jag inte mer än skratta och gråta. För det som står ovan stämmer inte, inte ens i närheten. För det jag känner är det nog inte många som kan förstå. Det är så speciellt. Vad jag känner går inte att sätta ord på, jag kan bara försöka.

Vad jag vet är att det är tre personers förtjänst att du och jag äntligen blivit varandras. Det är du, jag och personen som lärde mig att älska. För det är jag evigt tacksam <3