Hur blev allt såhär?
Det mesta känns fel, pressen är för stor.

Jag har ingen i hela världen att prata med, inte en enda person av alla miljarder människor som bor här på jorden. Är jag en sån stor jävla idiot?

Varför kan ingen någonsin visa sin uppskattning och omtanke?

En kram, ett litet sms, ett telefonsamtal på 30 sekunder.. vad som helst hade fått mig att må lite, lite bättre.


Ibland har jag tänkt... att "om jag gått över gatan 15 sekunder tidigare så kanske jag hade sluppit det här". "Om jag hade kört in i det trädet i den här hastigheten... så hade allting varit mörkt, tyst, skönt.."

Ärligt talat, vem hade brytt sig?

"Ensam är stark" jo visst....