Nu efter gymnasiet sticker alla iväg och det är inte många som är kvar här i vårt avlånga land. Kompisar, bekanta, f.d. classmates, kompisars kompisar... ja många helt enkelt, flyttar härifrån. Vissa för gott, vissa för bara några månader.

Jag fattar liksom inte grejen.

Jag förstår ju det roliga i att se sig omkring, se något nytt och bara komma ifrån ett litet tag. Men jag skulle aldrig i livet utsätta mig för otrygghet framför trygghet. Aldrig. Detta handlar inte om feghet utan bara om att jag har min lycka här. Tro det eller ej, men den finns här i Sverige, här i Skåne, här i denna lilla skitstad. Jag har allt jag behöver här. Om jag får för mig att jag vill se mig omkring så åker jag iväg en vecka eller två. Som när jag var i Cypern... en vecka räckte.

Jag fattar helt enkelt inte hur man klarar sig utan sin familj, sina vänner och sin pojkvän.
Det är helt ofattbart för mig.

Den som sa att ensam är stark var utan tvekan psykopat.

Jag undrar vad detta beror på... att folk måste dra härifrån för att hitta lugnet, hitta lyckan. Jag undrar även varför jag nöjer mig med att vara där jag alltid har varit. Jag tror det handlar om att jag har hittat mitt, att jag äntligen hittat mig själv och är nöjd med det. Jag tror att jag på något sätt blivit vuxen i förtid.