Ibland skäms jag över mig själv. Jag gnäller och tycker ibland livet är allmänt piss. Sen tänker man på så många andra... som inte har någon vid sin sida... ingen att mysa med, ingen att dela sin glädje med, ingen som älskar en på det sätt som bara en pojkvän/flickvän kan göra. Jag tänker på dem som är helt själva. Sen tänker jag på dem som inte har någon familj... varken mamma, pappa, syskon eller någonting. Det måste vara fruktansvärt. Jag tänker på dem som aldrig fått chansen att skaffa barn, de som inte kan eller träffat någon lämplig att skaffa barn tillsammans med. Jag tänker också på dem som fått sota för sin tonårstid då de inte orkade med skolan. Jag tänker på dem som inte kan utbilda sig p.g.a att de inte får den chansen helt enkelt.

Jag har en underbar pojkvän, underbara vänner och en underbar familj. Jag har någon att prata ut med när det är jobbigt och jag har någon att komma hem till. Jag har någon som stöttar mig under resans gång. Jag har en plats på en utbildning där jag trivs som fisken i vattnet (ehm, oftast i alla fall... mest jobbigt nu).

Jag är så otroligt glad för allting som berikar mitt liv.
Det går inte att beskriva, men det är underbart.