Idag är det Onsdagen den 22 Oktober 2008. Tror ni denna dagen är speciell för mig?

Idag är det hela 3 år sedan som vi två blev varandras. Det är nu ikväll exakt 3 år sedan som vi gick hand i hand genom hela stan efter att ha spenderat en otroligt fantastisk kväll tillsammans. Den promenaden var den bästa jag någonsin upplevt. Det var som att jag redan visste att det äntligen skulle bli bra, att han var bra för mig. Det hade jag trott många gånger innan, men det där lilla extra "pirret" i magen infann sig hos mig för första gången i hela mitt liv. Denna kväll var i alla fall alldeles magisk. Det var som om bara vi två existerade.

Egentligen hade jag redan fallit för honom, flera månader innan... men det var i hemlighet. Ingen visste om det, inte ens mina närmaste vänner. Jag antar det berodde på att jag inte ville erkänna att jag än en gång hade fallit för en kille utan att egentligen riktigt känna honom. Och alla som känner mig vet hur mina val av killar brukar bli... osunda förhållanden, rent av livsfarliga. Jag vägrade erkänna för mig själv att jag blivit förälskad i en kille, för det hade jag lovat mig själv sen innan; att först och främst tänka på mig själv och inte ge min kärlek till någon igen på ett bra tag framöver. Egentligen var jag rädd, men det var inget jag kunde styra över. Jag grät varenda natt, jag mådde skit samtidigt som jag var överlycklig. Konstig känsla.

På fredagen den 21 Oktober 2005 ringde han med stor H mig och frågade om vi skulle gå på bio dagen efter. Tror ni jag var lycklig eller? Jag vågade givetvis inte berätta detta för någon fastän jag så gärna ville. Han hämtade mig i alla fall dagen efter, på lördagen, hemma hos min mamma på Österäng. Vi åkte sedan buss in till stan där vi gick och käkade kebab (Haha, hade någon av oss vetat att detta var datumet som skulle vara det viktigaste i våra liv framöver så hade vi nog inte käkat kebab NEJ, men kebab... ja det har ju sin tjusning det med...). Vi gick sedan och såg filmen "Flightplan". Efter filmen visste jag inte ens vad den handlade om eftersom jag knappt tittat på den. Det enda jag kunde koncentrera mig på var honom.

Vi skulle efter filmen bege oss hem, men då gick inte bussarna på ett tag så vi bestämde oss för att gå hem istället. Vi gick där hand i hand och det var fantastiskt - en känsla jag skulle kunna göra vad som helst för att få uppleva igen. Åhh, ja, blir nästan lite tårögd nu för jag var verkligen så lycklig.

Vi började sedan närma oss mitt hem och vi gick mest och pratade. Helt plötsligt ställer han frågan; "Asså... hade du kunnat tänka dig att vara tillsammans med mig?" Varpå jag svarar "Är vi inte redan det?" som om det vore en självklarhet. Vi fortsatte gå... då säger han "Då får vi se till att minnas detta datumet då... 22 Oktober". "Självklart... hur ska jag kunna glömma?" Svarar jag.

Vi skiljdes sedan åt, jag gick hem till mitt och han till sitt. Jag var verkligen överlycklig. Jag mådde bra för första gången på en evighet.

Han var min och jag var hans och det var det bästa som någonsin kunnat hända.

Vi är än idag kära i varandra och jag är så fantastiskt tacksam för varje dag som han vill dela med sig av sin kärlek, och jag av min.



Idag är det vår dag, så vi ska ut och äta ikväll på vår favoritrestaurang Bar-B-Ko.
Mums!


All my love
//Ippa