Jag tror jag har bestämt mig... jag ska praktisera på lungmedicin trots allt. Det kommer vara skitjobbigt, jag kommer gråta och vilja dö typ varje dag. För en tid sen sa jag "nu kan jag klara vad som helst", och det ska jag göra också.

Jag kommer må skit, så att ni vet. Men jag slår vad om att jag kommer vara tacksam efteråt och vara starkare än någonsin. Jag har tagit mig igenom så mycket nu så jag känner mig i princip odödlig.

Jag säger som jag snart har inristat i huden; "nothing's big enough to hide me".

Inte ens min egen rädsla...