Hej!

Idag har det stått arbete på schemat tillsammans med Maria. Blev mycket snack också och hämtmat :) Mysigt!

Jag vet inte vad det är... men jag känner mig... levande på något sätt. Hade detta varit för 3-4 år sedan så hade jag reagerat helt annorlunda på saker. Jag antar att man utvecklas hela tiden. En stor bidragande fakta är att jag faktiskt litar på min pojkvän. I mitt tidigare förhållande gjorde jag inte det. Förstår ni hur mycket energi jag ödslat på att tänka på "vad gör han nu?", "undra var han är?", "undra om de är vänner eller om de...", "undra egentligen om han VERKLIGEN är på jobbet... eller om han bara ljuger". Jag letade ständigt efter fel och läste ständigt mellan raderna, trodde inte på något.

Det är väl så... att tider läker alla sår. Det gör det. Det är svårt att tro i en del skeden... men man glömmer. Man glömmer alla de negativa sakerna, tillslut även de positiva. Man glömmer hans röst, hur han doftar och de där skämten han brukade dra. Man glömmer interna små fraser och mycket annat som tillhör dåtid. Det är en tröst för mig för jag vet nu att det är verkligen så... även om det inte är till någon tröst när något väldigt värdefullt tagit slut.

Jag antar att det många gånger var mitt fel att det blev som det blev. Men man ska förtjäna tilliten också. Så var det inte alla gånger. Nu däremot... nu kan jag lägga min energi på annat och det känns FANTASTISKT!

Puss
//Ippa