Jag hört både det ena och det andra... om huruvida jag har tur i kärlek. Men jag kan meddela er att det har jag inte. Jag må alltid ha förhållande, men jag träffar sällan killar som är bra för mig.

Aldrig någon som kan hålla sig trogen mot mig. Aldrig någon som älskar mig villkorslöst. Aldrig någon som älskar på riktigt.

Att älska någon på riktigt är för mig att vilja göra en person starkare, att finnas där för henne i vått och torrt och när det är som svårast. Att älskar någon är inte för mig att trycka ner någon till marken så att hon känner att hon kanske aldrig kommer resa sig upp igen.


Att älska någon på riktigt är inte att tycka det är skönt att vara ifrån den personen. När man älskar någon på riktigt så är det enda man vill... att vara med den personen.

Jag är riktigt jävla nertryckt i marken, igen. Det känns faktiskt som att jag aldrig kommer komma ur detta. Det gör man alltid, men det känns som en omöjlighet just nu. Jag är förnedrad med den yttersta förnedring som en människa kan uppleva.

Förut tänkte jag på dig med ett leende. När jag tänker på dig nu så känner jag mig bara äcklad. Äcklad av hur du får mig att framstå.