Varit på introduktionen idag och det gick bra, över förväntan. Nu vill jag bara att allt ska gå fort, helst fortare än en blinkning. Detta kommer bli ett tufft år... med oändligt många prövningar. Ena stunden är jag överlycklig för allt roligt jag har framför mig. Andra stunder, som nu, sitter jag och gråter för vad jag gett mig in på.

Det som känns mest vemodigt är att jag sätter människan jag älskar mest i världen i en jäkla situation. Dessa sista nio veckorna kommer vi inte att ses mycket då jag börjar tidigt på morgnarna, nästan varenda eviga dag. Efter min examen drar han på sitt håll, och jag på mitt. Han åker hem, jag börjar jobba. Lagom tills han kommer hem till Kristianstad igen så åker jag till Norge, och stannar där tills mitten av Oktober. Efter det är jag hemma endast ett par veckor för att spendera 2-3 månader i Asien. När jag kommer hem nästa gång är i Januari 2012.

Jag vet att jag kommer ha skitkul under resans gång. Men hur mycket kommer saknaden att ta över? Familj och vänner är något som alltid finns där, men förhållanden måste vårdas på ett annat sätt.

Men jag måste säga att jag tror på det här. Detta är, när jag ser det ur detta perspektivet, något jag inte vill göra men bara måste. Jag måste göra detta för min egen skull, för mitt eget bästa. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som skapat detta måste. Men jag måste verkligen se något annat. Jag vill inte sitta där om 10 år med mina ungar i knät och tänka på alla resor jag kunde gjort, alla erfarenheter jag kunde haft.

Jag älskar livet trots att jag gråter inombords.